ALIS kommenterar Digi-utredningens rapport

I boken ”Författaren i den digitala tidsåldern” beskriver författaren Petra Söderlund ALIS och den verklighet ALIS arbetar i på ett sätt som är svårt att känna igen för den som är verksam i organisationen. Texten ger ett intryck av att det är ett problem att ALIS kräver ersättningen för texter av anslutna författare som läggs ut på nätet och att ALIS gör det svårt att lägga ut texter gratis för den som så önskar.

ALIS uppdrag är att träffa avtal om ersättning, samla in ersättning och betala ut till författarna för bland annat vidareanvändning av tidigare publicerat material på Internet. Det problem ALIS stöter på i sitt dagliga arbete med detta är inte önskemål om utökat gratisnyttjande av material utan det motsatta; att upptäcka, träffa avtal och samla in ersättning för alla nyttjanden som förekommer utan att det finns tillstånd.

Trots dessa svårigheter betalade ALIS förra året ut mer än sju miljoner i ersättning för olika vidareutnyttjanden. Några krav på att ALIS inte borde kräva ersättningar har inte rests från någon av dem som fått ersättning.

Vidare bygger hela ALIS verksamhet på den individuella upphovsrättens grund. All ersättning som betalas ut baseras på individuella nyttjanden.

Mot den bakgrunden är naturligtvis en total respekt för varje enskild upphovsmans rätt att själv bestämma över hur de egna verken ska kunna användas självklar. Det innebär bland annat att det är   enkelt för anslutna att undanta verk från ALIS hantering och om man så önskar avstå från ersättning.

Utöver de mer generella synpunkterna förekommer rena felaktigheter i boken.

Det är i och för sig riktigt att den författare/upphovsman som väljer att ansluta sig till ALIS ger ett brett förvaltningsuppdrag till organisationen att förhandla och teckna avtal om vidareutnyttjande av dennes litterära verk. Det innebär INTE att författaren fråntas möjligheten att själv förfoga över sina verk. Redan av anslutningsavtalet framgår klart och tydligt att upphovsmannen har möjlighet att göra undantag från ALIS förvaltning avseende vissa verk eller nyttjanden. Detta förekommer också ofta i praktiken. I en del fall har undantaget utsträckts så långt att ALIS-anslutningen begränsas till ett eller några få verk eller nyttjanden som man av olika anledningar inte vill sköta själv.

Petra Söderlund skriver: ”Avtal med ALIS missgynnar … den författare som via någon annans webbsida vill nå fler läsare genom att lägga ut egna texter online utan att begära ekonomisk ersättning för detta.” Detta är fel och saknar relevans eftersom, som nämnts ovan, en ansluten upphovsman när som helst har möjlighet att meddela undantag. Detta kan ske helt okomplicerat via vanlig post, fax eller e-post.

ALIS har inga synpunkter på att en ansluten upphovsman väljer att själv exploatera sitt verk gratis i marknadsföringssyfte. Inte heller om upphovsmannen som avsändare väljer att göra detta genom annan, t.ex. en webbplats som drivs av annan än upphovsmannen själv.

ALIS menar dock att marknadsföring av ett verk måste skiljas från ett verksnyttjande av en utomstående där det huvudsakliga syftet inte är att marknadsföra verket, utan där verket fyller en självständig funktion i just det aktuella sammanhanget. Till exempel en kommun som på sin hemsida, av estetiska skäl, önskar lägga ut ett antal dikter eller ett förlag som inkluderar en novell i en antologi. ALIS uppfattning är att det är farligt att dra marknadsföringsbegreppet för långt. En extrem argumentation är ju att allt nyttjande av ett verk i själva verket är marknadsföring för ett annat. Inte sällan hörs liknande argument från kommersiella förlag som i licensförhandlingar gärna ser nya digitala exploateringsformer som inget annat än ”marknadsföring” för de analoga böckerna.

Vidare problematiserar Söderlund över det faktum att så få verk hittills har lagts ut på databasen Litteraturbanken. Petra Söderlunds framställning ger läsaren intrycket att ALIS på eget bevåg hämmar databasens utveckling genom att, på något oreglerat vis, begära orealistiska priser. Detta är fel! Sanningen är att det sedan 2005 finns ett ramavtal mellan å ena sidan Litteraturbanken genom Svenska Akademien och å andra sidan ALIS och våra stiftarorganisationer. Avtalet har föregåtts av omfattande och konstruktiva förhandlingar där parterna i samförstånd överenskommit om villkoren för nyttjandet i databasen.

Petra Söderlund har gjort förhastade slutsatser av det material om ALIS hon har haft till sitt förfogande. Dessutom verkar det ganska klart att Söderlund och ALIS gör olika bedömningar om det upphovsrättsliga värdet i sig och vikten av att inte reducera ett potentiellt kommersiellt nyttjande i den digitala världen till blott en marknadsföringsåtgärd för pappersböcker.

Magnus Lindström, ordförande ALIS

Erik Forslund, jurist ALIS